ni kan kalla oss SVIN

jag fick en veckas jobb i juli månad. och jag har aldrig varit så känslomässigt rubbad, pms:ig samt H1N1-feelgoodad i hela min lekamen som under denna femdagarsperiod. men nu är den veckan över och jag har aldrig ställt mig i duschen lika överlyckligt som i fredags eftermiddag. jag har aldrig kramat nän så hårt, aldrig spontandansat på bussen och aldrig fylleringt jo. aldrig gått in på debaser innan det börjat kosta pengar. (men! man fick inte heller gå ut utan man skulle "köpa sig en stämpel" om det var så att man ville gå ut och sen komma tillbaks. mycket dåligt. tacka vet jag chile). och jag har aldrig gått hem tidigare från krogen för att jag var trött, men går man upp 04:35 så förväntas man nog inte stå kvar och dansa till 03. dagens ungdom är inte lika fräsch längre. eller ja. om jag nu räknas som dagens ungdom. nån trodde jag var trettio på jobbet.

när jag är trött så skriver jag inte. och därför har bloggen fått självdö som ett vacklande ljus i mörkret. och därför har jag också missat att skriva mitt hyllningstal till LSM, som gick i graven häromsistens. men hade jag skrivit ett hade det varit späckat av kärleksförklaringar och tacksamhetsskulder i mängder. hon är orsaken att jag skriver, överhuvudtaget. det var hon som var min tonårsidol på lokaltidningen i byn, det var hennes blogg som fick mig att skaffa en egen, det var hon som svarade på mina kärlekspsykbryt med förståelse och långa mejl. jag är bara tacksam lsm. tack.

det här jobbet bjuder på ständiga överraskningar. som att min chef på fredagseftermiddagen ännu inte är säker att jag ska jobba på måndag morgon. fantastiskt på ett negativt sätt.