aron och jag går på bio. vi ser public enemies och nostalgitrippar med sura s. jag köper en bravojuice. juice är det nya svarta. kanske. vi trampar ut från biosalongen och självklart står the diss-master där och ska ta bussen. jag möter först hans polares blick, sen hans och jag tittar bort utan att le igenkännande. vill man inte hänga med mig så slipper man.
det blåser kallt över staden, jag sveper den spräckliga sjalen runt om halsen och trampar ut från sveriges radio-huset. min reflektion andas självsäkerhet. inuti är jag mest gelédallrig. det är snart höst och jag kanske såg fram emot den förut och nu kan jag inte ens trampa i närheten av mina egna känslor utan att tappa fotfästet, fokus, fort flyger tankarna, far, förflyttar mig fort fort bort bort. jag trampar vatten, jag stålsätter mig, jag gråter i god morgon-juicen, god morgon sa du och jag sa sluta vara så jävla ironisk, jävla, jävla juicepaket.
när blev allitteration det nya svarta? (eller mitt nya uppåttjack. välj själva.)
punkterna halkar efter i mina meningar, pulsen sitter inte där den ska, halsen kliar. jag harklar mig och sätter punkt. med stor ansträngning.
vardagens stilla revolution. den smakar salt. som vanligt.
Into the void
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar