foto: olle kirchmeier
och HUR kunde jag glömma familjens det lilla livet, mitt uppe i allt?
Här och nu,
du och jag,
fast nån annan
Samma sak,
annan smak,
måste prova
Snappade upp en nödsignal,
hjälpte till och trillade dit
Ännu en,
kärleken,
sänkt igen
varje rad ger mig fulrysningar längs med hela kroppen. det börjar nånstans i närheten av den där muskeln i bröstet och sprider sig längs alla vener och alla lemmar (haha, fult ord). varför är människan så svag när hon vill vara så stark? varför går jag inte bara och sätter igång gröten?
och varför gör han inte mer musik? varför gör inte jag mer musik. wah. jag känner existentialismen komma över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar