pop that popsicle

det heter att ärlighet varar längst. jag tänker att ärlighet är som ett tuggummi man kan dra i ett tag men tillslut så smäller det tillbaks. som en bubbla som pangas och små räfflade före detta tuggummibitar kaskadregnar över en.

eller ja.

den malmöitiska natten och mina fönster är öppna till bredden. vi ligger i min soffa. tiden står stilla och alla andetag får plats, alla tankar får plats, vi får plats. det är K to the LYSCHIGT. han får mig att skratta och han får mig att le. han får mig att känna sommar i bröstet fast det drar sig mot höst. jag säger det, att jag längtar efter just hösten och mina varma tröjor och sjalar och vantar och mössor och raggsockor och löv och vind och blåst och regn och han tycker jag är knäpp. och jag kan väl hålla med att trots värmen så är det helt klart finare att han är i närheten än att han är på andra sidan landet.

jag tänker att jag är så mycket äldre nu, men ändå reagerar jag över att jag lipar efter att vi sagt hejdå. att jag känner så starkt för någon jag träffat så lite, att jag gråter i den förbannade duschen och förbannar mig själv över att jag blir så varm och sen så kall. att han ska flytta till luleå. 1470 kilometer rakt ned i bröstet. jag faller handlöst. jag sitter i botten av den djupaste torrlagda brunnen i den vidsträcktaste öknen. jag böjer orden fel men det spelar ingen roll när man blir jämförd med den fjärde star wars-filmen eftersom den har mycket action men ändå en djup, underliggande handling plus att alla specialeffekter är genuina och äkta. jag säger att jag inte orkar snacka om hans flytt mer. han förstår.

så jag steker ett ägg, gråter en skvätt, tar mig samman och går och dricker öl i parken. slinker in på debban. jag och nän får klubba av anja. vi ser ut som små barn i propellerhattar säger K. sen dansar vi till familjen.