tiden repar upp sig och bildar små rökpuffar. jag försöker njuta av solstrålarna som kastar sig över ansiktet när jag går hem från en brunch hemma hos en vän på värnhem och går förbi kyrkogårdar och fula tanter med tandproteser och pussgalna ungdomar som inte kan släppa taget om varandra och gravida kvinnor med oron i magen. permobiler, silvriga bmw:s, cigarettfimpar, busshållplatser. rökande män med breda mustascher som släcker sina leenden i samma sekund som jag passerar, i ultrarapid, söndagslugnet sitter i stegen numera. kommer fram till triangeln, klappar på en sjuk vän utan att bli sjuk själv och snubblar över en tredje vän inom loppet av tre timmar. mitt liv känns regisserat.
frågar en servitör om köket fortfarande är öppet när vi letar nåt ätbart. har fiolen på ryggen. kurrande magen. han ler.
-jag har havregryn hemma.
-ja, men då måste man ta sig dit.
-jag kör.
-nej, tack. det är bra. hejrå!
-du kan spela fiol om du vill.
-HEJRÅ!!
råkar börja prata med två löberödssnubbar på debban och hur skulle de kunna veta att den ortens namn snurrar i min skalle som familjens beats och jag snurrar i valsen och han dansar discodansen och jag har varit för snäll och obstinat och jag stoppar huvudet i sanden.
Into the void
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar