och nu kommer känslan, den smygande

vi möts upp vid gatumusikantsstatyerna mellan stortorget och gustav och beundrar pariserhjulet som kommunen smällt upp precis där anna ternheim stod och sjöng i somras. sen cyklar vi mot värnhem. jag hade helt glömt hur det känns att cykla bredvid nån på väg nånstans och en bil stannar intill oss och de skriker nåt obehagligt men vi bara skrattar bort dem och kör på trots stoppskylten. jag blir kallad ligist när jag skjussar nån under fredagnatten och inte bara trotsar lagens långa arm genom att cykla mot rött utan självklart möter en polis i korsningen. de bara glider vidare.

jag drar baskern långt ned över öronen, höjer musiken i hörlurarna, blundar och cyklar utan händer på styret, glider utan friktion, står på en flygplats och väntar på känslan.

jag hade glömt hur hösten såg ut, hur den känns mot bar hud. när man bor i sydamerika glömmer man ljudet, hur löven landar mot biltaken, hur regnet kluckar i stuprännorna. när det väl regnar är det under två veckor i slutet på maj och då bildas det ogenomträngliga floder längs vägarna. jag tänker inte glorifiera en årstid, men den känns i kroppen. min kropp reagerar inte längre på solskenshistorier. hösten får mig att vilja vårskrika. jag hade glömt kastvindar, regnpölsstänk och klistrigt duggregn. hösten gör mig kall, blöt och vilsen men river också igång alla projektkänslor i kroppen. det är nu det händer. jag hade bara glömt hur det kändes.