lökin' and lövin' in luleå

jag kommer hit och allt faller på plats, vi säger att fem centimeter är för mycket avstånd men ändå inte tillräckligt nära.

det är känslan av att kylan bara är utanpå fönstren, vi tar tre steg åt sidan och iakttar oss själva på håll, vi hoppar jämnfotasteg, vi bakar kladdkaka och fikar på Åhléns, vi lever Svenssonlivet (och ironin är ju goddamn underbar i och med hans efternamn), vi tar en cigg och huttrar på kvällspromenaden, vi blir för varma i hans nittiosäng även trots frånvaron av action och han öppnar balkongdörren för att släppa in den norrländska, torra vinterluften och han ser ut som en krigare tagen ur en science fiction-rulle där han tålmodigt inväntar kylan eller en statist ur en the Smiths-video i sin skrangliga persona och jag råkar kalla honom skranglig på skämt och han verkar ta illa upp och jag tar tillbaks och allt blir bra, men han är den snyggaste jag vet och jag blir alldeles lugn och trygg och mesigt förälskad i blicken och jag möter den i Coop-skyltfönstret när vi blixtrar förbi och jag blir förvånad, needless to say, vem trodde det, vem trodde att allt skulle ordna sig så fort, vem visste att jag bara behövde lite kärlek i det här arbetsnarkomaniga (är det ens ett ord) och dekadenta levernet?

vi är det perfekta pusslet, och jag säger det och får inget svar och det är bland det läskigaste jag varit med om. tills han säger att "det här är topp-3 mysigaste stunderna i hans liv". då känns det som att jag har halva inne- utan att syfta på sex.