det kanske kommer en förändring

jag har varit kär. jag har varit för kär, alldeles för lite kär, oresonligt kär och logiskt kär. jag har snuddat vid alla de där gråzonerna som kallas attraktion och jag har legat utan att överhuvudtaget gilla personen under mig, ovanpå mig och sedan snoozandes bredvid mig. jag har rest över ett dygn för att få hångla med nån jag verkligen gillat och jag har blivit dumpad på de mest subtila sätt. jag trodde att jag sett allt. jag har varit så blåögd att världen har en annan nyans nu.

jag har skrattat igenkännande åt ett par hundra seinfeldavsnitt och jag har redan varit sambo med katt, gemensamma städprylar och hela köret. jag har raggat, jag har scorat och jag har haft one-night-stands. men jag har aldrig blivit såhär ivägsvept, tårna famlar febrilt efter nånslags plan yta att stå på, jag låter mig bli uppdansad i hans lilla kök i den lilla ettan i luleå. kallaste, vackraste norrland.

och jag släpper taget om alla garder, alla försvarsmekanismer som febrilt skriker att jag borde såra honom innan han sårar mig, som säger åt mig att inte låta honom tro att han har mig i en liten ask. allt.