no more chocolate

igår skuttade jag, bokstavligen, hem. övade på hopp jag skulle kunna göra vid framtida plankning av tunnelbanan. kom på mig själv med att göra det och hånskrattade ett tag.

jag somnar med en arm runt midjan och en annan runt axlarna. inser hur töntigt det måste se ut att krama sig själv som fan. sjunger med i coco rosies beautiful boyz och nostalgitrippar sist jag hade den skivan (haha, vem säger skiva nuförtiden) som sovmusik. jag låg på en madrass i uruguay med en fot på stengolvet för att hålla någorlunda anständig temperatur och utanför dundrade stadsbussar och hästdragna vagnar förbi. trampandet av hovar ekade in i huset och stannade kvar med en millisekunds fördröjning.

den självvalda ensamheten är surrealistisk. jag vaknar med dundrande huvudvärk, det blixtrar innanför ögonlocken och störtar ut i badrummet för att snyta mig. snor är inte det nya svarta. men jag inser också, nu när jag sitter invirad i mitt täcke i soffan att jag föredrar att vara sjuk själv.

bu för alla gånger jag vaknade bredvid den där snubben och såg ut som sju svåra år. vilken snubbe? alla snubbar. vilka år? alla svåra år.