THE TEMPERATURE IS RISING

som den martyr jag är går jag till jobbet trots feberyrande och kallsvettningar. dricker vatten flera gånger, termometern på shoppern visar på 30,5 grader.

maria kallar mig "man-eater" när vi sitter i solen och jag röker och hon dricker vatten ur en enorm vattenflaska. jag skrattar till och frågar typ "eh, va?!?!" med arton frågetecken till. men hon säger inget mer. jag frågar johanna om det med. hon bara skrattar. smiley på smiley i msn-fönstret. så solen slår emot oss som lasersvärd och fabriken är en stor klump i magen fast lite bubbel i venerna och jag känner för att skrika "MEN TRE AV DEM VAR BRUDAR" men vad skulle det göra för skillnad? vi går in i fabriken igen, de stora tomma, varma ytorna, hyllorna, det känns som att jag kan varje hylla utan och innan. maria scannar varor och jag packar lådor och jag räknar efter hur många de är, alla dessa män, och maria höjer ögonbrynen två millimeter och säger att det inte är så många. med tanke på att hon sett mig dansa. va, säger jag, skrattet nästan fastnar i halsen. så säger hon att jag utstrålar sexualitet. jag hade velat ha ett utanförperspektiv där i lördags när jag dansade järnet och folk typ kom fram och ville snacka och jag inte hade nån lust att bli uppraggad. tillslut så ser jag en snusdosa i ögonvrån och tackar och tar emot, men vägrar svara på underliga påståenden som "jag tyckte det såg ut som att ni dansade, då kanske inte jag har någon chans, va?" och "du är vacker, ska vi byta nummer" och "tjena kexet..."

den allra sista avbröt jag genom att storma därifrån och istället kasta mig in i en enorm kram med jo och e (jos vän och tillika min arbetskamrat) som med sitt onda knä inte kunde dansa.

jag är inte rädd för att bli raggad på. men det har blivit så mycket det senaste och jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera det.

plus att jag har ganska höga krav. jag vill ha tid för mig själv och jag vill ha tid för mina vänner och jag vill kunna vara tyst och att det ändå ska vara bekvämt. jag vill kunna nörda loss och spela tv-spel och sitta på ett tak och snacka och jag vill skeda och krypa under täcket så man inte märker att det blir kväll. jag vill inte hålla handen eller gå långa promenader eller få dörrar upphållna för mig. jag vill kunna vara jag fast man är två. och jag vill kunna vara ledsen och storböla när det behövs och jag vill att pengar inte ska spela någon roll fast man har lite. jag vill kunna dela på ett ciggpaket som att det vore självklart att när jag har så bjuder jag och har du så bjuder du. och jag vill att vi inte ska behöva höras så mycket för att det ändå ska kännas bra, att man direkt connectar. att skämta ironiskt, att fulflabba, att också kunna bli arg. och allt det där har jag inte hittat hos nån. än.

jag är jävligt rapp och så otroligt självsäker när någon försöker sätta sig på mig, men när nån bara har ett genuint intresse så blir jag alltid lika paff. inte förvånad, men som i ett "vet du vad du ger dig in på"?