bakisdagar följs av bakisdagar med demokratiska processer mitt uppe i det hela

när jag är bakis så får jag vad jag vill i affären. en gång blev det ekologisk fyrkornskross (eh, fråga mig inte) och den här gången blev det nyponsoppa, äppelmos och vindruvor. äter dem dessutom på slappaste sätt á la grekisk halvgud där jag halvligger i fåtöljen och försöker att inte röra mig en centimeter. på chilensk spanska heter bakfylla caña som betyder fiskespö. nån förklarade det som att en krok fastnat i hjärnan. jag blir alltid lite äcklad när jag tänker på det.

men igår gjorde jag något helt fantastiskt! något så stort att jag tror det 1. förändrade mitt sätt att se mig själv på radikalt och 2. förändrade det sätt som andra ser på mig på radikalt. helt otroligt. men först hängde vi i folkets park och drack folle, jag och the Nann (som hade överskattat vädergudarna och klätt sig i shorts när det var typ elva grader och blåste). så vi gick hem till henne (blev nästan dödade av en cyklist på vägen dit, jag skojar inte) och drack öl och snusade och snackade djupa grejor . jag gnällde om serietecknare och deras egotrippar, och liksom de flesta av mina vänner är ju naturligtvis även hon serietecknare men tog inte illa upp. nöjesguiden hade nån vip-fest i hamnen ("alla var där!") och det fanns fem biljetter men vi var sex stycken. så vi dividerade fram och tillbaks om vi skulle kolla upp vilka som attendat på facebook och att jag skulle ta den personens namn om det nu var så att den hade ett jättevanligt namn och jag tänkte ut backup-planer. typ KB. typ debban. men så sa vi what the heck och stegade upp mot vakten. hon såg ut som en grekisk gud, på riktigt, i sina tolvcentimetersklackar och precis när vi kom hade hon nekat en man inträde och det riktigt lös om henne. det är just därför jag ogillar vakter. en biljett slängs fram. stämpel. en till biljett slängs fram. stämpel. jag slänger fram min handled och säger "jag är skribent från rockfoto". hon svarar: vad? "SKRIBENT. FRÅN ROCKFOTO" säger jag, skittydligt och lite irriterat och håller envist upp handleden och får den jävla stämpeln. blaff. mitt på handleden. försöker ta mig samman och går upp för trapporna. känner det bubblande skrattet. mina vänners smygande fniss hörs i bakgrunden men jag stegar upp till däck och de andra är hacki häl och alla tisseltasslar camarama, camita, camila va va va vad hände precis och vad sa du och fan vad stort, vad cool du är. och jag säger åt dem att vara tysta och chilla en stund och när vi fått våra gratisöl och gratisjäger berättar jag stolt vad jag sa och sitter sen i en liten bubbla av nöjdhet tillsammans med mina fina vänner och våran gratissprit och tyckte livet var så jävla bra som livet kan vara.

sen var själva stället sjukt stiff, vakten hade ingen humor och bad sara ta av sig jackan fast det är en tröja och hon knappt har nåt under och vägrar och jag frågar vad han heter och självklart heter han ju benny. så vi river igång dansgolvet men folk bara sitter ned i nåt slags zombietranssession och stirrar stint ut i luften. trist med så mycket spackel och så lite substans. så jag och Nann smiter iväg till debban och dansar som tokar. nån snubbe klistrar en klisterlapp på hennes arm där det står "pretty horse from the states" och sen försöker han sig på nån slags bugg med Nann som bara står kvar, stelt och odansant. precis som hans moves. jag älskar mina vänner. och två snubbar sätter sig vid oss, lite senare, och den ena är dement utbytesstudent från schweiz och den andra är norrländsk statsvetenskapsstuderande som såklart kärat ned sig i utbytesstudenten. nej tacka vet jag malmö.

idag röstade jag och tyckte det kändes väldigt högtidligt där i vallokalen. tyckte dock att ("nya") moderaterna kunde slutat hoppa på mig. jag förstår att de är entusiastiska, men jag hade ju redan röstat och var dessutom bakis när jag kom ut ur lokalen och de viftade med sina små lappar även när jag kom ut ur lokalen. men jag är för snäll för att vara snäsig så jag sa bara "nej tack, det ÄR BRA", med betoning på BRA. där fick ni! eh. på det stora hela vet jag inte om jag tror på EU överhuvudtaget, men det känns klart viktigare att rösta än att sitta tyst i en lägenhet på ribban och gnälla lite nån gång ibland. förhoppningsvis kommer stor förändring ske på båda fronterna, både i europaparlamentet och i min egen politiska karriär. ockupationsfestivalen var bara början och jag har nog blivit revolutionär igen. det går i vågor. men moderat kommer jag nog aldrig att bli. ens på skoj.

uppdatering:

jag och ronja kollar på the reader. jag gråter.