dans och dekadans

jag och nän ser avatar i 3d och vi skrattar som exalterade barn när vi kommer ut ur biosalongen, fnittriga, bubbliga och frusna går vi ifatt känslostormen i bröstet. hon har gråtit filmen igenom, jag har vatten i ögonen som sicksackat sig upp och ner i tårkanalerna, men inga tårar att skämmas över/skryta om. jag minns inte när jag senast blev berörd av en film. jag mindes inte känslan av att släpas med vare sig man vill eller inte. förrän nu. och 3d är det nya svarta och det nya regnbågsfärgade och det nya fyrverkeriet i mitt bröst.

sen leker vi lekar på metro tills kölden skakar våra fundament och så tar vi nån öl på indian curry hut och jag övertalar sällskapet att gå till debban. jag försöker att inte identifiera mig med det där stället.

jag går hem och den här gången lider jag inte av prioriteringsdissonans. han frågar hur det blev såhär kallt i malmö och jag säger att han borde förklara det för mig. det kan han inte.