shaking that ass

det sista jag säger innan jag går är "jag lider av prioriteringsdissonans" och han säger att det är fint och jag säger att det är timbuktu. inget skaver inuti. det är som att det ibland rasslar runt, bland alla organen. jag är nästan alltid lite hungrig, lite sliten, lite hjärtkrossad och andningsuppehållad. nu är det bara jag i hans hall och jag byter skor och känner mig jävligt bekväm i mig själv. allt får plats. jag är ett mänskligt nylagt pussel och provar de så kallade vingarna fast utan hela nystarts-feelingen. jag tror att jag för en gångs skull listat ut vem jag är och det kanske var ett fåfängt försök att flytta till sydamerika för att förstå mig på allt det där när det räcker med att det slutar rassla inuti.

ingen födelsedag är den andra lik men det finns stående inslag som jag diggar. mystiska paket, roliga tårtor och bra vänner på dansgolvet. tomas och jag shakar som fan. det är twist och snygga människor på dansgolvet och nån dansar precis som arne och nån annan som martin och jag blir smygnostalgisk för det var ett tag sen vi dansade tillsammans. jag är genomsvettig och glad. jag har alldeles för kort skjorta, jag drar i den varannan sekund, men tillslut orkar jag inte bry mig om den heller. ibland är bara dansandet viktigare.

den här födelsedagen får jag en bok med författares skisser och ett paket royalkondomer av the nän och k-lan. jag öppnar det stolt men smyger sen det i väskan. jag och nän letar sittplatser. på ett av borden sitter endast två snubbar och breder ut sig. precis när vi samlat mod för att gå och fråga om vi får plats (och i ett senare skede överta bordet) ser vi två tjejer som trugar och ber, men blir nekade plats och sätter sig en bit bort. nän börjar oledoffa, alltså pekar på mig och säger ole, sig själv och säger dole. redan då vet jag att jag förlorat (hello mellanstadie-know-how) och jag går fram och frågar om vi får plats, fladdrar med ögonfransarna och de säger okej. jag blir paff, vi sätter oss, men de känner sig också manade att ställa sig upp och hämta de andra tjejerna som de precis nekat plats och vi får osysterskapsblickarna under lugg som skriker "varför fick ni sitta här och inte vi?" och vi mest fnissar åt situationen och som nän uttrycker det "systerskap vs. du&jag mot världen". och ibland känns du&jag mot världen mycket viktigare.

dessförinnan är jag hos tomas och äter födelsedagsmuffins, dricker vin och qualitytime:ar. och då har jag nästan lyckats förtränga de 10,5 timmarna på lagret under lördagsmorgonen. då vet man att livet är rätt sweet, när man lyckas förtränga en halv dags jobb.