vintern09 goes 10

saker och ting kan ta slut på olika sätt.

jag vill skaka av mig känslan som en kappa jag ärvt men aldrig gillat. jag vill backa bandet baklänges och repa upp allt jag nånsin sagt. det är en känsla av att allt ständigt upprepar sig. att jag lovar för mycket, vinner hela stycket och sen går miste om händelseförloppet.

när min syster var tre brukade hon riva ur kassettbandens svarta remsor, metrar av svarta metallfärgade nystan bredde ut sig i lägenheten och jag var elva, mina fingrar var smala och jag stack in pekfingret bland taggarna i hålen och jag vevade fingret runt och runt tills kassettbandet var upprullat igen. nu när jag provar har jag växt ur rörelsen, pekfingret fastnar i rörelsen och jag ser ut som en förvånad smiley inuti. saker och ting förändras. även jag.

jag och the staf sitter på indian curry hut och jag beställer nån maträtt vars smak är "stark, söt och sur" och jag inflikar "som jag" och han ler till svar. jag är trotsåldern definierad, om ingen pekar åt något håll tittar jag envist på kartan och kompassen och vägrar röra mig en centimeter. jag fryser i lägenheten jag hyr både svart och i tredjehand men jag gör ingenting åt det.

alla pratar nyårslöften, telefonen vibrerar till av bootycalls men jag somnar om och nöjer mig med att se världen utanför glimra till mellan mina kisande persienner för att inse att ensam är stark och det är det som känns bäst när jag vinkar av honom på perrongen. att jag är ensam. och stark.