vi sitter på debban, som vanligt. framför oss sitter fem flygledare-to-be och när de går säger nän "ta hans nummer, ni har ju ögonknullat i en timme nu. du kommer ångra dig imorrn!". och jag inser att det kanske är just därför jag älskar mina vänner. de låter mig göra dumma saker (läs: tvingar) och de är så jävla bra (läs: hittar på nya ord som får mig att fnissa och bli lite perplex och jag säger det och de fattar såklart vad jag menar) och jag behöver inte skämmas för att jag kastar mig ut i det där äventyret som kallas livet när de står bredvid och hejar på. and they'll catch me when I fall.
och jag behöver inte heller skämmas över att jag kan och använder ordet perplex. det är ju därför man skaffar vänner. för att slippa skämmas över att man läst för mycket böcker. och för att våga göra saker man kanske egentligen aldrig hade vågat om man inte hade haft deras uppbackning och stöd och peppiga blick och jag kan fråga henne om jag ser konstig ut och hon kan svara "nej, du är hemskt stilig" och sen puttar hon mig ut i modighetens träsk. och jag går där än.
Into the void
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar