ångestfåglar

gerhardt fuchs har trillat ned i ett hisschakt, jag lyssnar på morrissey och reflekterar kring att alla ska dö nån dag. som i "vi kommer dö, samtidigt du och jag". jag hoppas att det hela sker smärtfritt.

min kompis eli, i det stora landet amerikatt, skriver att jag borde skriva en dikt som inte handlar om varesig politik eller mat. så jag skriver en. och allt känns lite bättre. men jag ska inte hymla med att nåt skaver. jag stänger till och med av helt och hållet. släcker julstjärnan, stänger av datorn och därigenom sovmusiken. stänger av telefonen. vaknar till ett jobb-sms om att de vill att vi kommer in tidigare. det ska vi inte.

sms igår. "det är klart att det är jobbigt att vi inte kan ses så ofta, men jag har det hellre såhär än att inte ha träffat dig alls".

jag tänker hur ofta något känns helt onödigt. inte tillräckligt ofta för att skapa obehagskänsla i maggropen men ändå tillräckligt för att skapa dissonans på insidan hjärnbalken. det är bara flytande just nu, tråkiga krumspår, slarviga skidspår. jag kbt:ar skiten och skriver roman. det vill sig inte. jag byter spår. det vill sig inte. jag slickar mina sår.

det vill sig inte.