det är tisdag. här är scenen, varsågod. alla väntar sig något stort.
när man håller på att bli galen finns visst inga livlinor.
på baksidan av mjölkpaketet står det att alla däggdjurs hjärtan slår ungefär en miljard slag under en livstid. utom människans. de är dubbelt så många. när jag ligger mot hans axel är det som att alla hjärtslag faller på plats samtidigt. det finns ingen tid, bara en snooze-knapp. det är som att jag hittar ro för första gången någonsin. det är som med nyköping förra hösten, det är för långt för att jag ska kunna känna att det är på samma villkor. det är för sällan för att jag ska kunna hantera det. men vi pratar strunt, det dansas twist och skuttas på is. det ojas över väder, det gås på bio, det skedas, det spontankittlas och karatekramas. men han är inte kär. än. han kanske aldrig blir det. jag kanske aldrig hälsar på mer. så är det. men just nu så är jag bara mest ganska nöjd med situationen. på nåt post-apokalyptiskt slumpmässigt tralfamadorianskt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar