höst

jag tar tag i hela helgen med ett stryptag. hösten virvlar för en gångs skull inte nedåt. orden är missförståndens moder. moder jord som haver barnen kär, berätta var resten av hösten är.

det finns något postdramatiskt med att sopa upp löven med fotsulorna, skrapet ger mig välbekanta rysningar och återberättar på sitt monotona vis om nån nyköpingsbrud med reebook classics, vita. vi går hand i hand. sen virvlar jag nedåt. det är också en göteborgsbruds skuttande lunk mot fontänen på järntorget. någon hade hällt diskmedel i, jag får bubblor i håret. sen virvlar jag nedåt. jag skrapar med fötterna för att berättiga min existens. jag ber till högre makter, jag dansar discodansen, jag skickar mejl. jag släpper taget om helgen, långsamt.

fader vår, fader höst, jag har ingen far fast han ringer. allt känns som i ronja fast det omvända vårskriket. jag tystnar. och låter hösten tala för sig själv.