ena morgonen regnar det på ribban. havet lapar i sig dropparna och jag sträcker ut händerna genom fönstret. dropparna tycks väja för mina utsträckta handflator. det är nya tider, no more chocolate men lagom mycket kaffe som sipprar in i kroppen och blodet rusar i venerna.
det är nåt vackert med morgnarna i min lilla etta. jag älskar nästan i princip allt med de här tjugofem kvadratmetrarna med sovalkov och minimalt kök, en toalett man måste smälla igen och min avokado som ståtar i det ena fönstret. och bara tanken, att snudda vid den, att jag skulle kunna bo här i förstahand (om bara de här en-två andra personerna framför mig i kön tackar nej) är alldeles för pepp. så jag blundar och känner ljuset leta sig inåt, nånstans, inombords. jag är klyschigast värre idag och jag gillart, trots att hippiestämpeln hänger i luften. det kan jag ta.
Into the void
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar