en snabbkraschlandning i det som kallas vardag nuförtiden

när vi sitter på tåget hem hänger den där nye isländske snubben med. han bor utanför köpenhamn och bryter på isländska och frågar i nån veva hur det kom sig att jag bodde i sydamerika och jag känner jante smyga sig, nej, kasta sig över mig och sätta sig på mina axlar som nånslags disneydjävul och hör mig själv säga jag gick en frilansjournalistisk linje i chile och sen åkte jag tillbaks och hade praktik på sveriges radio och frilansspelade lite, jag spelar fiol asså, och sen åkte jag till uruguay och jobbade på en dokumentärfilm till och med februari och då åkte jag hem och malmö kändes verkligen som helt rätt ställe att bo på och det hade jag ju rätt i, malmö är så jävla soft. och först då inser jag att jag tycker det, att jag aldrig vill flytta härifrån. att jag älskar pildammsparken, DEBBAN!!!, min havsutsikt, ribban på det stora taget, möllan hjärta camila 4-ever and ever och alla de där guldkornen till folk jag råkat snubbla över och krampaktigt och kärleksfullt håller kvar i. synd att jag jobbar så mycket som jag gör bara.

just nu åker jag tåg fyra timmar om dan, jobbar 7,5 timmar, har en halvtimmes lunchrast, hänger med roomiesen fyra timmar och sover åtta. tur att man har sällskap på tåget åtminstone. och får tårta av chefen under tiden man jobbar.