STALKERN och REGN

hört på en 820 på väg norrut över snirkliga västkustbackar. havet i vänsterkant, téet intaget på kaninberget bakom station färskt i minne.

-hej du. ja. det är jag. det trodde du inte va? varför jag ringer? asså, jag vill sova hos dig. ja? vadå rå? får jag inte det? mäh. asså. eh. jag STÖTER ju på dig. ja? jag STÖTER. PÅ DIG. är du med? men. jaha? om jag druckit. ja? det är la klart. vadå rå? meh. lägg ned. får jag inte ringa mer? säker? säker? det här är din sista chans! skratta inte rå. vadå? okej. ska jag lägga på? okej. hej.

(mumlar)
-fitta.

jag somnar om. läser silverfisken. sos från mänskligheten. 100% fett.



det regnar. bästisen, bästisens syster och jag ströshoppar på överby. jag lägger märke till en man, mest för att han är på damavdelningen. han möter min blick, vänder bort den. verkar inte särskilt konstig, jag glömmer bort honom. vi går in i ett annat av de stora glashusen. det regnar, men vi blir inte så blöta. det regnar som läsk bubblar. sporadiskt. vi går upp på andra våningen, jag köper en sjal, bästisens syster dröjer sig kvar, provar något. bästisen fnyser. mannen är där med, han möter min blick och plockar upp en klänning. ett par leopardleggings. går till omklädningsrummet. ser ut att prata med någon, hänger in kläderna i provhytten. möter min blick i spegeln.

det känns som när man ser ett mönster, knäcker en detektivgåta. jag vet, instinktivt, att det inte är någon bakom draperiet. bästisen tycker vi ska sätta oss ned och jag berättar exalterat om det jag tror jag kommit fram till. bästisen lyssnar lite halvt, säger sin systers namn, där kommer hon. och bakom henne, den här snubben. han svänger av, åker rulltrapporna ned. ensam.

jag dricker juice och äter kött. max hamburgerrestaurang klimatkompenserar. jag tänker egentligen mest på min b12-brist. går ut med hunden sen. det regnar.