om att spy på världsordningen

jag snörvlar blod och allt snurrar. magen kollapsar och det känns som om jag ska kaskadspy tvärs över min vagn och allt schampo och alla hårfärger i gälla färger. efter en timmes så kallat jobb får jag skjuss med de svenska cheferna på den andra avdelningen och däckar i min säng och ligger vågrätt i sex timmar, snörvlandes och ynkandes och roomiesen kommer med kräm och jag har inte ätit sen frukost. den slinker ned som en människohjärna i starship troopers.

och jag betalar den där jävla bredbandsräkningen och anar slutet på en vänskap. inte för att det blev missförstånd, utan för att du, apropå ingenting, skriver att jag lämnat använda kondomer i din lägenhet och jag har inte ens sex med kondom så där har du tagit den slöaste dolken och stuckit den rakt i hjärtat. hålet i hjärtat, snarare än hålet i plånboken.

när jag i mitt zombiekomatillstånd vandrar runt på lagret för att hitta honom, för att berätta att jag måste hem, så ger han mig finaste ömhetsbetygelsen och det är att han kliar mig på axeln sådär som han gör när vi ligger tätt intill och sömnen nästan katastrofkatapultar sig längs med kroppen och hela världen blir en rysning. jag kan inte beskriva det, men att han gör det, när lagret är sprängfyllt med folk, det betyder mycket. som igår när han satte på labels på vichylådor och följesedlar i varje följesedelskuvert och jag går förbi för att fråga vad han vill ha för pizza och jag vet inte vad han gör, om det bara är att han petar på mig, nånstans på magen, men hela kroppen blir ett disco och jag måste le och ändå snäsa att jag inte kan hångla upp honom där och då fast jag vill på det öppna lagergolvet.

han skriver: "hur mår magen? har herr vinterkräk satt sina smutsiga klor i dig?" och jag ler där jag somnat mitt på min säng med de små spökena som lyser intill och magen som river och drar.

då är det också svårt att förklara varför jag inte bara vill, utan behöver, att min familj kommer hit och hälsar på i helgen. jag skiter i konformiteterna, jag är för queerfeministisk ändå för att gå in i en relationsstatus på fejjan, men när jag sitter på ettans buss från oxie, där cheferna lämnat av mig, och mamma ringer och frågar hur det är och vinterkräken (om det nu är den) hägrar bakom ögonlocken, i tarmsystemet, så gråter jag. stora, feta, blaffiga tårar mitt på dan och jag säger bara att jag vill att hon ska komma hit och hon säger att hon ska det. och allt knyts upp i magen, som att något trasslas upp. det har inte med någon eller något att göra. men ibland längtar man hem, och det hemmet verkar visst vara mobilt.